Biblioteket tipsar...
Säg det med toner!
Klicka dig till bibliotekets Spotifylistor här. Vi i personalen lägger löpande in tidlösa tips - allt från meditativt lugn till adrenalinröjare.
Förhoppningsvis hittar du något nytt du gillar. Mycket nöje!
The Low Anthem: Smart flesh
När The Low Anthem letade efter en plats att spela in sitt tredje album på snubblade de över övergiven pastasåsfabrik. Ett perfekt val för ett band som gärna använder tramporgel och andra antika instrument. Här fick bandets lösa och minimalistiska folkcountry en stor rymd att eka både varmt och ödsligt i. John Prine, Tom Waits, Cowboy Junkies, säkert har The Low Anthem lyssnat på dem, men Smart flesh träffar lyssnaren helt på egen hand.
Belle and Sebastian: Write about love
Som ofta låter Belle and Sebastian som ett krispigare eko av hur det kunde låtit i Swinging London i mitten av 60-talet. En skvätt Tamla-Motown, tolvsträngade gitarrer och billiga orglar.
Varmt och smittsamt, poppärlor på ett radband.
Goran Kajfes: X/Y
Fastnade direkt gjorde jag när Kajfes och hans ensemble på detta dubbelalbum brakade igång med den funkiga Sand boogie. X väver samman influenser från jazz, rock, folk och psykedelika. Y är något helt annat med suggestiva stämningar där Kajfes trumpet svävar över försynt pulserande syntrytmer.
Oj, Kajfes är kanske ”Mannen med hornet” för 00-talet?
Mavis Staples: You are not alone
Med oförskämt välbevarad röst sjunger 70-åriga Mavis Staples gospel som om det vore blues eller soul. You are not alone är tidlöst, nerstrippat och lika världsligt som religiöst. Här finns nyskrivet material, men det mesta är nytolkningar av sånger av bland andra Pop Staples och John Fogerty.
Lord, the Downward road is crowded with unbelieving souls …
Motown: the DVD
Guldklipp från Tamla Motowns 60-tal. Från produktionslinjerna på hitfabriken Hitsville USA i bilstaden Detroit rullade hitsen ut i en oändlig ström och pengarna strömmade in till det största svarta skivbolaget. Four Tops, Supremes, Marvin Gaye, Stevie Wonder, listan var nästan oändlig. Detta är en nätt förpackning med läppsynkade framträdanden i tidens popprogram, blandat med några äkta liveframträdandet. Gryniga bilder, billig koreografi, halvdant ljud ibland, men magiskt. Från knixigt höftsväng i Please Mr. Postman med The Marvellettes till Edwin Starrs arga antivietnamkrigslåt War.
Antony & the Johnsons: Swanlights
Nytt album med den särpräglade Antony Hegarty. Omisskänligt med hans glidande sång på toppen. Från folkrock till full symfoniorkester är detta allt från enkelt och avskalat till storvulet, dunkelt och teatralt. Men alltid gripande.
M.I.A: Maya
Stökig digitalpostpunk/konstskolepop med den brittisktamilska musikprovokatören M.I.A. Bråkigt både till form och innehåll. M.I.A. verkar velat åstadkomma något lika kantigt som Primal Screams XTRMR med samma taggiga budskap ("While we become workers, you become golfers -- the modern day coppers") och brötigt samplade larm.
Richard Hawley: Truelove's gutter
Med ett förflutet i Pulp gör Hawley vardagsnära skildringar i den engelska diskbänkstraditionen. Ibland är det pampigt och storslaget med tydliga nickningar åt Roy Orbison och Elvis. Det kunde vara slitet och nött, men det är vackert och sant. Och Truelove's gutter finns på riktigt i Sheffield.
Roky Ericson and the Explosives: Halloween
Ikon, legend, kult och andra överanvända kategoriseringar fastnar lätt på Roky Erickson. Nästan aldrig kommersiellt framgångsrikt, men en inspiratör för bl a R.E.M. Hans karriär har varit en berg- och dalbana, från genombrottet med garagerocksbandet 13th Floor Elevators på 60-talet, långvarigt drogmissbruk, psykisk sjukdom när han verkligen trodde att han var en marsian till en glädjande comeback de senaste åren. Halloween är en tvättäkta liveinspelning från skarven mellan 70- och 80-talen. Det är högljutt, entusiastiskt och fullt med demoner, zombies och annat oknytt. Och den bästa Buddy Holly-låten som Buddy Holly inte gjort: den nästan ömsinta kärleksförklaringen Starry eyes.
Roky Erickson And The Explosives - Austin, Texasx 1980
Solomon Burke: The very best of
Söndagen den 10 oktober tystnade en av soulmusikens största röster. Tillsammans med Otis Redding, Sam Cooke och James Brown var Solomon Burke en av soulens pionjärer. Baptistpastorn Burke hade en gudomlig röst som var både kraftfull och silkeslen. Han var också en sann entreprenör som i pauserna på sina konserter gick runt och sålde egenrostad popcorn till publiken. Gospeln var hans grund, men hans musik svämmade över av sensualism och åtrå. Synd i altargången, med andra ord.På denna samling finns hans mest kända låtar från 60-talet, t ex Everybody needs somebody to love som Rolling Stones gjorde en cover på och Cry to me som fick ett nytt liv i dansfilmen Dirty dancing.
Hindi Zahra: Handmade
Hindi Zahra kommer från en berberfamilj i Marocko, men bor sedan länge i Paris. Hon rör sig i ett myllrande musikaliskt landskap av vokaljazz, akustisk pop, soul och blues med nordafrikansk färg. Man kan associera både till Billie Holliday, John Lennon, fransk chanson och Mau Chao. Ljuvligt, inbjudande och ärligt.
http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=102383540 http://www.youtube.com/watch?v=saZ-aWi7pkg&feature=relat
She & him : volume two
Kärleken till analoga inspelningar och 60-talstonade ballader. En filmstjärna, Zooey Deschanel, vid mikrofonen och en indierockare, M. Ward, som producerat en ansamling instrument i Phil Spectors anda. Ofta bedårande och ljuvt som en sval drink en varm sommardag.
Jeanette Lindström : Attitude & orbit control
"Sofistikerat, svävande och alldeles enastående”, stod det i DN. Ett crossover-projekt som nalkas både pop, jazz och folk. Medverkar gör också den underbare särlingen Robert Wyatt på sång och trumpet.
Gun Club : Miami
Äntligen en återutgivning av Gun Clubs andra album från 1982. Av alla grupper som uppträtt någonstans i gränsterritoriet mellan spöklik country, punk och blues var nog Gun Club först. Med den karismatiske Jeffrey Lee Pierce längst fram avverkar de både eget material och nytolkningar av klassiker som Run through the jungle.
Nick Lowe : Quiet please … the new best of
Poplöfte för länge sen, pubrockare, nya vågens Jesus of Cool, några öl för mycket på 80-talet och en comeback som visade att visst kan man åldras med grace även i popsvängen. En oantastlig samling, och visst är den med; (What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding. Indeed.
Le Bataillon des Fous: In the name of the unknown
Dårarnas bataljon är inte blygsamma; deras texter refererar både till grekiska filosofer och Rilke och gruppnamnet till Nietzsche. Svåra odds, men In the name of the unknown lyckas fånga (småstadens) desperation och (ung) ångest utan att de stora ansatserna känns tillgjorda. Musiken befinner sig i trakterna av Springsteen, Pixies, Radiohead och Doors. Och ja, de kommer från Simrishamn!
Fire in my bones : raw + rare + otherworldly African-American gospel
“Rock and roll has just brought the disintegration of our civilization”, mässar Elder Beck, damerna i kören hejar på med “Amen” och gitarristen spelar som han slutit förbund med Djävulen själv. Här finns både gathörnsinspelningar, sofistiskerad gospel, helvetspredikningar och innerliga lovsånger. Och en hel del av rötterna till både soul och rock.
Paul Weller : Wake up the nation
Paul Weller har blivit spännande igen. Ett tag verkade han ha blivit en av dessa rockgubbar som upprepar sig, men 2008 slog The Modfather till igen med 22 dreams. Årets Wake up the nation är minst lika bra, fast annorlunda. Där 22 dreams bestod av snabba, direkta låtar är Wake up the nation mer svävande och introspektiv. Den gamle modspunkaren söker sig gärna till nya territorier och denna gången övertygar han.
The Bert Berns story : Mr Success
Everybody needs somebody to love, Brown eyed girl och Piece of my heart. Klassiska 60-talslåtar, någonstans på gränsen mellan pop och soul. De och flera andra både kända och okända finns med på denna snygga samling med den legendariske producenten Bert Berns. Berns är kanske inte lika känd som de klassiska låtskrivarna/producenterna Phil Spector och Tamla Motown-trion Holland-Dozier-Holland, men det borde han vara. Snobbarna brukar säga att originalet är bäst och den här gången stämmer det: Erma Franklins version av Piece of my heart lämnar både Janis Joplins och Margareta af Ugglas bakom sig.
Anna von Hausswolff: Singing from the grave
Detta låter inte som något annat i modern svensk popmusik. Anna von Hausswolff är en av de allra mest hyllade svenska artisterna just och hennes musik har uppnått mytomspunna proportioner. Singing from the grave är en svart pärla i ett alldeles eget universum. Om man gillar syskonen Wainwright känner man igen det patetiska, sorgliga anslaget och blandningen av stilar. Det är desperat, hotfullt och sensuellt – men hela tiden avskalat och vackert som en modern psalm.
Golden age of American popular music : jazz hits 1958-1966
Mel Tormés ångestklassiker Comin’ home baby, Jimmy Smiths dramatiska version av Walk on the wild side och Herbie Hancocks Watermelon man – den här samlingen är packad med jazzhits. En del jazzentusiaster rynkade på näsan och tyckte att man reade ut jazzidealen. För många var denna blandning av hipp jazzighet och pop oemotståndlig. Det blev en del av de engelska modsens soundtrack och svänger fortfarande coolt.
