Ur arkivet

Lönnkrogen i Gladsax

Av Valter Blom

Under 1800-talet nådde alkoholkonsumtionen i Sverige rekordnivåer, hela 46 liter brännvin per person och år, med allvarliga samhällsproblem som följd. Nymodigheten potatis gick att omvandla till mycket mer sprit per enhet odlad jord jämfört med sprit gjort på spannmål. Det var alltså under 1800-talet jämförelsevis billigt att producera brännvin.

Tavla från Malmö museum. "Dryckesbröderna" av K. Zoll. Från boken "Skånskt Brännvin" Skånes hembygdsförbund Årsbok 1974.

Från mitten av 1800-talet hade vanligt folk rätt att bränna sitt eget brännvin, men alla hade inte rätt att sälja det. På grund av detta bildades såkallade ”lönnkrogar”, där personer sålde alkohol trots att de saknade rättigheter. Det rörde sig inte sällan om sporadiskt improviserade försäljningsplatser i något av byns hus där folk träffades för att köpa och dricka sprit. En sådan plats var gård nr 15 i Gladsax, idag känt som Ängagården. Den gården hade i flera års tid varit ett tillhåll för ”dryckenskap och därmed förenade oordningar” enligt protokollet från 1853:års sockenstämma. Idag står nyare byggnader på platsen men det var där krogen låg.

Det visade sig vara svårt för lagen att komma åt lönnkrogen. Verksamheten var lönsam och riskerna ansågs vara värda att ta. Inte ens när hembränning blev helt olagligt år 1860 försvann problemet och lönnkrögeriet fortsatte att frodas. I princip alla sockenstämmor sedan 1836 fram till 1864 hade uppmärksammat superiproblemet i Gladsax med tilltagande oro. Men vad som slutligen hände med lönnkrogen tiger källorna om. Mer forskning behövs!