Ur arkivet

Karolinen från Östra Vemmerlöv

Av Valter Blom

Från Gyllebohus i Östra Vemmerlöv kom karolinen Olof Dagström. Han var officer i Karl XII:s armé och deltog i många slag under det stora nordiska kriget 1700-1721. Dagström blev Skadad både under slaget vid Narva och under slaget vid Kliszow, men hade fortfarande förmåga att följa kungen. Under krigets gång steg Dagström till graden av ryttmästare, vilket kan jämföras med en kaptens rang. Till sist blev den svenska armén efter många vinster slutligen slagen vid Poltava 1709 och den svenska stormaktstiden var därmed över. Men Dagström överlevde slaget och följde kungen in i Turkiet.

Turkarna var på den här tiden allierade med Svenskarna och gav således en fristad för resterna av den svenska armén i Turkiska Moldavien. I staden Bender stannade Olof Dagström i ett par år, tills turkarna 1713 upplevde att svenskarna överutnyttjat deras gästfrihet. Karl XII och Olof Dagström togs till fånga under det som senare kom att kallas "kalabaliken i Bender" vilket var en häftig närstrid mellan svenskar och turkar delvis inomhus. Kalabalik är ursprungligen ett turkiskt ord som betyder folkmassa.

Borgruinen vid Gyllebosjön. Ur boken "Östra Vemmerlöv - vår bygd" Östra Vemmerlövs byalag.

Strax efter den turkiska fångenskapen lämnade Dagström kungens armé utan tillstånd. Varför han gjorde det är oklart. Dagström betraktades som landsflykting och desertör, men lyckades undvika att bli gripen. Eftersom han var en erfaren militär kunde han ta anställning som soldat i den enorma Österrikiska armén som i närheten framgångsrikt krigade mot det Osmanska riket.

När Karl XII dog hävdes många av kungens beslut, bland annat beslutet att Dagström skulle betraktas som förrädare, vilket gav honom möjligheten att återvända till Östa Vemmerlöv. Han skulle inte bara få återvända, han skulle dessutom bli befordrad till överstelöjtnant. Väl hemma i Gyllebohus led Dagström förmodligen av vad vi idag skulle kalla Posttraumatiskt stressyndrom efter allt han varit med om. Han skrev en skrift till landshövdingen i vilken han uppmanade till allmänt uppror mot kungen och styrelseskicket i riket.

Han begärde också att få skriften allmänt spridd. Detta var en besynnerlig handling, eftersom det var olagligt på den här tiden att författa sådana texter och synnerligen olagligt att sprida dem. Ren självbevarelsedrift borde ha stoppat Dagström från att skriva och skicka texten i fråga. Olof Dagström dömdes således till döden för högförräderi, men fick sitt straff reducerat till livstids fängelse på grund av att han ansågs delvis galen. Att han var en gammal krigshjälte spelade säkert in också. Han dog år1760 i fängelse.