Alfred Fjelners dikt "Den nya hamnen"

Alfred Fjelner: Den nya hamnen

Långt förrän sagan fått tunga att tala,
Stormarnas jättar lekte kring kala
omilda klippor sin härskarelek.
Höstvind kom med ofärd från öster.
Lekfulla vågors jollrande röster,
suckande längtan och viskande smek.
Havet gav lön åt djärvhet och möda.
Oplöjda åkrar flöto av gröda,
slätten stod drömmande sommarkvällsvek.

Tusen av år runno undan i sanden,
Samma böljor slogo mot stranden,
samma bränning skummande vit.
Drakarna flögo mot blodiga duster,
Strandhugg på sydlands yppiga kuster,
bärgade rykte och rikedom hit.
Stolt står i outplånliga skrifter
mäktiga sagan om fädrens bedrifter
ristad i hällarnas hårda granit.

Seklerna gå, och vita segel
glida fram över havets spegel
fjärran ifrån med gods och kram.
Ärevördiga hanseater,
Lybecks och Visbys höga magnater
komma med kryddor och dyrt filigram,
smycken och dukar som lysa och locka.
… Vida kring höres Tumatorps klocka,
manande marknadens högtid fram.

Hän genom lurande dödars faror
foro de djärve med bådskap och varor
fram genom brytande bränningars brus.
Fjärran sken över stormande vatten
milt som en hoppets vårdkas i natten.
Nöbbelöfstemplets vita ljus.
Färden var brav. Så äro vi framme
Gud och Sankt Niclas lov. Och glamme
glädjen kring skummande Nürnbergerkrus.

Ljuvligt i solglans böljorna logo,
havets glittrande skördar drogo
fiskarefylkingar vida från.
Vindarna ryta och sprida sin fasa,
klipporna remna och dammarna rasa,
skräckfullt skriar ilarnas dån.
Hamnens murar de fasta och höga
falla för våldets nycker till föga.
Grymt sjunger stormen sitt gäckande hån.

Åter och åter samma saga
taldes på nytt och minnena draga
fram i ett snyftande ofärdståg.
Lågor togo vad vågor lämnat,
slaget var allt och förhärjat och remnat,
nejden i sorg som en gravplats låg.
Snart dock i saktmod idoga händer
reste en stad ur aska och bränder,
reste ett värn emot vind och våg.
– reste ett värn, men värnet föll dock.

Murat i klippornas famn,
det höll icke att stånda mot makternas hot
Åter i tunga olycksnätter
stormarna bräcka sin fasta fjätter,
vräka den stolt till sin härskarefot.
Fåfängt är att om misskund tigga;
hopade segerbytena ligga;
Splittrade båtar och riven not.

Nu har sig alla krafter samlat
enigt att bygga vad fordom ramlat,
bygga mot vågen evärderligt trygd.
Starkt som aldrig är bältet gjordat.
Nu är verket de allas fullbordat,
verk av klokhet och borgaredygd.
Drömmen och tron sin verklighet nådde.
Mänskor ha gjort vad Mänskor förmådde
– signe så Herran stad och bygd.