Djur och hälsoskydd

Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) gäller följande förhållningsregler vid fynd av döda eller sjuka vilda fåglar:

• Även fynd av enstaka döda eller sjuka vildfåglar kan vara av intresse för SVA att undersöka. En viktig omständighet är att man nu åter kan skicka döda fåglar med postens specialutformade företagspaket. Viltavdelningen vid SVA (018-67 40 00) vill först bli kontaktad om fyndet för att avgöra om det är av intresse och de lämnar också instruktioner om hur eventuell inskickning går till.
• Om du får kännedom om att flera döda sjöfåglar hittats inom ett begränsat område, eventuellt kombinerat med att man också sett sjukdomssymtom i form av rörelsestörningar, gäller som tidigare att du kontaktar någon av länsveterinärerna. Sedan avgör Jordbruksverket och SVA om vidare åtgärder ska vidtas. Ovan nämnda företagspaket får inte användas för transport av döda fåglar när det finns misstanke om fågelinfluensa. Det är endast budbil som gäller i sådana fall.

Jättelokan är en införd växt som numera utgör ett hot mot människors hälsa och miljön.

För att begränsa spridningen är det angeläget att varje fastighetsägare på lämpligt sätt utrotar arten på sin mark. Observera dock att växtsaft i kombination med solljus kan orsaka svåra skador på huden.

Allmänt om jätteloka

Jätteloka kallas också Kaukasisk björnloka eller jättebjörnloka. Arten, som ursprungligen kommer från området kring Kaukasus i Sydöstra Europa introducerades som trädgårdsväxt i Sverige på 1800-talet. Den har därefter förvildats och spritt sig, främst i södra och mellersta Sverige.

Den trivs i fuktiga områden längs vattendrag och på stränder men även på så kallade ruderatmarker exempelvis industriområden, banvallar och utefter vägar. Jättelokan är flerårig och blir vanligtvis 2-3 meter hög men kan ibland nå upp till 4-5 meter. Den tillhör familjen flockblomstriga (Apiace) och blomställningen, som kan bli upp till en halv meter i diameter, innehåller flera tusen små blommor. Roten är en 30-50 centimeter lång, ofta förgrenad pålrot.

Blommar under juli-september

Jättelokan blommar i Sverige under juli-september. Den förökar sig enbart med hjälp av frön. Vanligtvis tar det tre till fem år innan den går i blom och oftast dör plantan efter att den har blommat. Varje individ blommar således endast en gång.

Varje planta producerar vid blomning i genomsnitt 20 000 frön men exempel finns på plantor som producerat upp emot 100 000 frön. Alla frön gror inte nästföljande år utan de kan ligga i jorden och vänta på att gro i uppemot tio år.

Kan spridas i nya områden

Huvuddelen (60–90 procent) av en plantas frön hamnar inom en radie på fyra meter runt föräldraplantan. Resterande frön sprids till nya områden via exempelvis vattendrag, vind, boskap, jord som flyttas eller i värsta fall av personer som vill ta hem en torr fröstängel som prydnad.

Vilka miljö- och hälsoproblem finns?

På grund av sin konkurrenskraft, goda spridningsförmåga och förmåga att framkalla svåra hudskador ställer jättelokan till problem.
Dels som olägenhet för människors hälsa och miljö, dels som en expanderande art som lokalt konkurrerar ut den befintliga mångfalden. De täta bestånden som på sina håll breder ut sig längs med vattendrag i kommunen minskar dessa områdens värden för rekreation.

Hälsoproblem

I jättelokans växtsaft finns så kallade furukumariner, ämnen som i kombination med solljus ger en kemisk reaktion. Får man växtsaft på sig och vistas i solen uppstår en reaktion med brännande sveda, rodnad och ibland svullnad och brännblåsor.

En försvårande omständighet är att hudskadorna visar sig först flera timmar, upp till två dygn, efter att man kommit i kontakt med växtsaften.

Miljöproblem

På vintern vissnar jättelokan ner, varvid marken blir bar och erosionen ökar. I och med att näringsämnen frigörs när den stora växten vissnar bidrar den även till övergödning i vattendrag och sjöar.

Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas.
I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod användas. Nedan beskrivs olika sätt att bekämpa jättelokan.

Eftersom omständigheterna och förutsättningarna är olika på olika växtplatser kan bekämpningen att utföras med flera olika metoder. Oavsett vilken metod som används, måste man alltid se till att förstöra eventuella blomställningar eftersom frön annars kan eftermogna och göra arbetet ogjort.

Slåtter

Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. Att använda röjsåg eller trimmer är mindre lämpligt eftersom en dimma av växtsaft då virvlas upp. Plantorna ska helst slås när de är cirka en halv meter höga, men man kan även vänta tills de börjat blomma.

Vid blomning satsar jättelokan all energi på blommor och frösättning. Att hugga av stjälken i det skedet innebär att växten förlorar mycket energi och får svårare att komma tillbaka nästa år. Plantorna dör normalt efter blomning.

Det är viktigt att transportera bort och förstöra alla blomställningar eftersom fröna kan mogna även när växten är avhuggen. Bestånden måste slås minst tre gånger på ett år, eftersom plantorna sätter nödskott. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella blomställningar.

Bete

Framför allt får, men även kor och hästar, betar gärna jätteloka och växten har ett högt fodervärde. På så sätt kan man dra nytta av lokorna under bekämpningen, istället för att de bara ska vara ett problem. Djuren äter alla saftiga delar av växten.

Effektivast är därför att sätta djuren på bete så tidigt som möjligt, när plantorna inte vuxit sig så stora. Den största fördelen med bete är en kontinuerlig bekämpning – djuren följer ju upp arbetet varje dag – och därmed åstadkoms ett gott resultat även på längre sikt.

Rotkapning och uppgrävning

Rotkapning är en effektiv metod som tar död på plantan direkt. Pålroten huggs av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för stora. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt.

Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, är ett alternativ att gräva upp hela växten, det ger samma effekt. Om blomställningar finns måste de forslas bort och förstöras (se tidigare, under rubrik slåtter).

Jordbearbetning

Jättelokan är känslig för traditionell jordbearbetning och finns sällan i brukad mark. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar utmärkt.

Möjligen ger detta en bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men självklart ska jordbearbetning inte användas på mark som hyser värdefull vegetation.

Däremot kan det vara en lämplig åtgärd på mark där jättelokan tagit över helt och hållet.

Kemisk bekämpning

Kemisk bekämpning är en effektiv metod med mindre arbete och färre kontroller av jättelokan under sommaren. Bekämpningen görs en till två gånger per år och de tekniker som bör användas är avstrykning eller stämpling. Avstrykning innebär att man, med en särskild konstruktion, penslar en mycket liten mängd bekämpningsmedel på växten.

Vid stämpling används en skaftförsedd svamp med vilken man pressar bekämpningsmedel på plantan. Båda dessa metoder innebär en individuell bekämpning av varje planta. Liksom vid den mekaniska bekämpningen så bör den kemiska bekämpningen ske på våren, eftersom det är lättare att behandla varje enskild planta när de fortfarande är förhållandevis små.

Senare på året kan mekanisk och kemisk bekämpning med fördel kombineras genom att först slå av plantan och därefter påföra bekämpningsmedel på den kvarvarande stjälken.

Katter är självständiga och lättskötta djur. Om man bor i tättbebyggt område bör man ändå fundera noggrant innan man skaffar en katt som inte är innekatt.

Kommunen får då och då samtal från personer som upplever katter i grannskapet som ett problem. Problem med katter är dock endast i undantagsfall en kommunal angelägenhet.

Hundar

17 § Hundens ägare, den som tagit emot en hund för underhåll eller nyttjande eller den som endast tillfälligt vårdar en hund är skyldig att följa bestämmelserna i 18 och 19 §§. Det som sägs i dessa paragrafer gäller inte för ledarhund för synskadad person, service- och signalhund för funktionshindrad person eller för polishund i tjänst.

18 § Hundar får inte vistas på:
1. allmän lekplats inklusive till lek upplåten gräsmatta – dock är det tillåtet att med kopplad hund passera på gång- eller cykelväg, som genomkorsar sådant område
2. på nysått eller nyplanterat område
3. allmän idrottsplats
4. allmän badplats under perioden 1 juni till 30 augusti. För hela året finns för hund särskilt anvisat område, så kallat hundbad vid Vårhallarna norr om Simrishamn, samt söder om Mälarhusen från Per Ivars Vägs södra ände söderut till kommunens södra gräns.
5. allmän försäljningsplats då handel pågår eller handelsvaror är uppställda

Hundar skall hållas kopplade inom följande områden:
1. begravningsplatser
2. inom plantering omkring kyrka eller skola samt i anslutning till motionsslinga
3. inom tättbebyggt område
1. på allmän försäljningsplats då handel pågår eller handelsvaror är uppställda

2. under tiden 15 mars – 31 oktober även inom allmänna parker, naturområden och planteringar i övrigt.

Tikar ska under löptid hållas kopplade inom hela kommunen, dock inte inom inhägnade områden.

När en hund inte hålls kopplad ska den bära halsband med ägarens namn, adress och telefonnummer.

19 § Föroreningar efter hund ska plockas upp på offentlig plats på de områden som jämställs med offentlig plats enligt ordningslagen (se även 3 § avseende tillämpning) och dessutom inom detaljplanlagt område varvid gränsen räknas från yttre delen av gator, vägar och kvarter m.m..
Föroreningarna ska läggas i för ändamålet avsedd behållare och inte i papperskorg eller omhändertas på betryggande sätt.

Hästar

20 § Ridning får inte ske i särskilt iordningställda motionsspår.

Under tiden 1 juni-31 augusti får ridning inte förekomma inom badplatserna, markerade på karta (som bilagts dessa föreskrifter).

21 § Föroreningar efter häst ska plockas upp på offentlig plats på de områden som jämställs med offentlig plats enligt ordningslagen (se även 3 § avseende tillämpning) och dessutom inom detaljplanlagt område varvid gränsen räknas från yttre delen av gator, vägar och kvarter m.m.

Måsar och trutar är ett oundvikligt och naturligt inslag i kustsamhällen, framför allt där det finns en stor fiskeriverksamhet.

Deras läten är i hög grad en del av samhällsbilden under vår och försommar, men deras närvaro kan av olika skäl ibland upplevas som störande.

Riklig tillgång på föda och lämpliga häckplatser gör att det framför allt i Simrishamn häckar ett stort antal gråtrutar, men även en del fiskmåsar. Fåglarna gynnas av spill från fiskerinäringen och privatpersoners idoga fågelmatning under vinterhalvåret.

Många samtal under häckningstiden

Särskilt under häckningstid får kommunen många samtal från medborgare som upplever trutar och måsar som ett problem. En del klagomål gäller störande läten tidigt på morgnarna, andra gånger har man blivit ”attackerad” av fåglar vars ungar lämnat boet. Ibland är någon bekymrad över hur övergivna ungar ska klara sig.

Att trut- och måsungar hamnar på marken är naturligt. Kommer någon för nära, försöker föräldrarna avvärja det upplevda hotet genom överraskande störtdykningar som ibland kan uppfattas som skrämmande (vilket också är syftet).

Ungar på marken är sällan övergivna och klarar sig oftast om de lämnas ifred.

Vad gör vi för att begränsa måsfågelstammen?

Kommunen kan bedriva skyddsjakt på egna fastigheter, men enbart då problemet i lagens mening kan betraktas som en olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vi menar generellt att en sådan olägenhet inte föreligger.

Avskjutning är inte heller en hållbar lösning på de upplevda problemen, då skjutna fåglar snabbt ersätts av nya, friska individer.

Vem ska jag vända mig till om jag upplever obehag?

Problemet med häckande måsfåglar i bostadsområden är till mycket stor del ett problem som kan lösas av fastighetsägaren, på så vis att denne lokaliserar potentiella boplatser och med hjälp av olika anordningar omöjliggör bobygge.

Kontakta vederbörande fastighetsägare.

Kan kommunen tvinga fastighetsägare att vidta åtgärder?

Nej.
Men den som upplever måsfåglar som en olägenhet för människors hälsa kan vända sig till Ystad-Österlenregionens miljöförbund med sitt klagomål.

Kan jag få hjälp av en kommunjägare?

Som fastighetsägare kan du höra av dig till oss och bli hänvisad till en kommunjägare. Denna kan under jakttid (1/8-31/3) åta sig att jaga vissa måsfåglar.

Om miljöförbundet beslutar att problemet i lagens mening är en olägenhet för människors hälsa, kan skyddsjakt bedrivas även under annan tid.

Ersättning för utförda uppdrag betalas i sådana fall av fastighetsägaren själv.

Råkor får, liksom koltrastar, gråsparvar, talgoxar, svalor, fladdermöss, grodor och igelkottar ses som ett naturligt inslag i våra tätorter.

Råkors läten och spillning kan naturligtvis i många fall upplevas som störande, men i lagens mening utgör råkan inte någon olägenhet för människors hälsa.

Varje senvinter och vår ringer ett antal personer till oss och är missnöjda med oväsen och fågelbajs. Råkbekämpning är emellertid inte i första hand en kommunal angelägenhet.

Till råkans försvar citeras följande:

”Råkan är något av det mest skånska som går att finna. Sedan länge är den förknippad med skånsk landsbygd, odlade fält och skånska gårdar. I samband med biocid-skandalen på 1950- och 60-talen, minskade antalet råkor högst väsentligt och de försvann också från många områden.

I dag har råkorna återhämtat sig och trivs åter förträffligt i det skånska landskapet. Råkan är lätt att umgås med. Den drar sig nämligen till oss, och häckar numera i trädsamlingar mitt inne i flertalet skånska tätorter.

De tätorter som ligger i slättbygden vill säga. Skog är nämligen inget för råkan. Förvisso älskar inte alla skåningar råkorna – dess läte och det faktum att de häckar i kolonier, ibland om hundratals par, irriterar en del. Men ger man sig tid att studera dem finner man ett högst charmigt väsen, och en skåning förutan vilken Skåne inte vore sig likt”.
Källa: Skånes Ornitologiska Förening

Vad gör vi för att begränsa råkstammen?

Kommunen kan vidta begränsande åtgärder på egen mark, men detta görs endast i undantagsfall eller då Miljöförbundet bedömer att råkbeståndet är en olägenhet för människors hälsa.

I övrigt är det upp till berörda markägare att inom lagens ramar begränsa råkkolonierna, till exempel genom att fälla eller beskära boträden.

Kan kommunen tvinga privata markägare att vidta åtgärder?

Nej.
Men den som upplever råkorna som en sanitär olägenhet kan vända sig till Miljöförbundet med sitt klagomål. Ett fall har emellertid prövats av Miljödomstolen, vars utslag blev att råkorna inte kunde betraktas som sanitär olägenhet.

Kan jag få hjälp av en kommunjägare?

Ja.
Du kan höra av dig till oss och bli hänvisad till en kommunjägare, som på frivillig väg kan utföra begränsande åtgärder. Ersättning för utförda uppdrag betalas i sådant fall av beställaren själv.

På vissa platser i kommunen upplevs ökande problem med råttor. Troligen ökar de i antal, men framför allt blir de mer synliga i offentliga miljöer under de varma månaderna då vi människor i större utsträckning vistas utomhus.

Det senare leder till att mer sopor och matrester blir tillgängliga för råttorna. Man brukar säga att det finns lika många råttor som det finns människor i en stad. Problemet med råttorna uppstår när de rör sig på platser där vi inte vill ha dem, som till exempel inne i bostäder och på offentliga platser bland människor.

Råttor trivs på platser där de har tillgång till mat. Sopor, matrester och fett i avlopp är till exempel sådant som drar till sig råttor.

Den viktigaste åtgärden för att hålla råttor borta är att de inte har tillgång till mat och skydd.

Vad gör vi för att motverka råttor?

Kommunen har ramavtal för råttbekämpning. Bekämpningen sker i form av betning av gift och kontroller i ledningssystemet. Denna åtgärd ger endast små effekter då råttorna bara äter gifter i brist på annan föda.

För att få bäst resultat måste du reducera tillgång till mat och det är ett arbete alla gemensamt måste hjälpa till med.

Äger du en fastighet med råttor?

Äger du en fastighet är det ditt eget ansvarar att hålla skadedjur borta från fastigheten. Som fastighetsägare ska du först kontakta ditt försäkringsbolag. Försäkringsbolaget brukar sedan kunna rekommendera en skadedjursbekämpare som du kan höra av dig till.

Misstänker du att råttorna tar sig in via det kommunala avloppsnätet eller om du upptäcker något fel, såsom hål och sättningar intill en kommunal avloppsbrunn, ska du ta kontakt med oss.

Har du upptäckt råttor på allmän mark?

Upptäcker du råttor som rör sig på allmän platsmark, där de kan upplevas som störande för allmänheten, ska du kontakta oss.

Har du råttor i din lägenhet?

Upplever du problem med skadedjur i din lägenhet? Kontakta din hyresvärd/bostadsrättsförening. 

Misstänker du att råttorna tar sig in via det kommunala avloppsnätet eller om du upptäcker något fel, såsom hål och sättningar intill en kommunal avloppsbrunn, ska du kontakta oss.

Bör jag använda råttgift?

Det råttgift som privatpersoner får hantera har oftast dålig effekt, det helt enkelt inte är starkt nog. Därför är det inget alternativ att själv lägga ut gift.

Be­kämpningsföretagen väljer oftast att sätta ut så kallade betesstationer, alltså förgif­tad råttmat. Metoden är inte optimal, för så länge det finns något annat för råttorna att äta undviker de betesstationerna.

Effektiv råttbekämpning kräver en relativt stor arbetsinsats om man både vill bli av med det akuta problemet och förebygga inför framtiden.

Vad kan jag göra åt råttor?

Om råttorna rör sig i dina avloppsrör bör du se till att alla brunnslock är täta. Tänk på att en råtta kan klättra flera våningar på insidan av ett lodrätt rör och ta sig igenom ett litet hål på 20 millimeter, vilket motsvarar diametern på en enkrona.

Nerspolad mat och fett i avloppet lockar till sig råttor. Därför ska man undvika att spola ner matavfall och fett i avloppet. Torka alltid av stekpannor och dylikt med hushållspapper innan diskning och förpassa allt matavfall till återvinningen. På detta sätt minskar du även risken för avloppsstopp i rören.

Att tänka på:

• Täta alla tänk­bara ingångar till huset.
• Gå husesyn och se var råttor kan komma in i och ut ur fastigheten. Titta särskilt efter om det finns det gamla golvbrunnar som inte används, täta i så fall dessa.
• En torr golvbrunn som har förbindelse med avloppssystemet/dagvattenrör är en öppen väg för råttor att komma in i huset. Se därför till att de är ordentligt tätade om de inte är vattenfyllda. Även hål där kablar och rör kom­mer in till fastigheten kan vara en ingång, även dessa ska tätas.
• Det ska slutas tätt där håltagning gjorts i ytterväggarna så att det inte finns springor där råttorna kan komma igenom. Ett problem som kan vara svårt är att komma åt de stora matarkablarna som ligger skyddade i rör. Är det inte tillräckligt trångt inne i röret, alltså mellan rörväggen och kabeln, kan råttorna springa in den vägen.
• Täta håligheter i väggarna, även de som ligger under mark. Råttorna har inga problem med att gräva sig ner en bra bit i marken.
• Finns det springor under ytterdörrar/källardörrar? Även detta är en in-/utgång.
• Se över sophanteringen. Hur sophanteringen sköts är en väsentlig faktor för om råttorna ska hitta mat eller inte. Att hålla rent i soprummet eller runt din uppställningsplats för soptunnan är viktigt, se till att kärlen inte blir överfulla och att locken kan stängas ordentligt.
• Rensa och röj upp så att marken är öppen längst med husväggarna.
• Mata inte fåglar eller andra djur utomhus och håll marken fri från fallfrukt.

Under sommarhalvåret kommer det ofta in rapporter om massförekomst av den spanska skogssnigeln, även kallad mördarsnigel.

Mördarsnigeln betraktas inte som en olägenhet för miljön eller hälsan och vi har för närvarande inte ansvar för bekämpningsinsatser.

En del experter tror att den spanska skogssnigeln kommer att fortsätta sprida sig och öka i antal. Problemen med massförekomster kan bli vanligare.

I samband med ensilageproduktion kan sniglarna innebära hygieniska olägenheter för djurhållande lantbrukare.

Det finns i dag ingen regional eller nationell strategi för bekämpning av den spanska skogssnigeln.