Upphandlingsbloggen

Hur tänker Svenskt näringsliv här?

Idag tänkte jag skriva några rader om den här (till stor del välskrivna) guiden om Upphandling som strategiskt verktyg. I beskrivningen av guiden kan man läsa:

Svenskt Näringsliv tar fram guider för ett förbättrat lokalt företagsklimat. Guiderna riktar sig till kommunala politiker och chefer som vill skapa bättre förutsättningar för nöjda företagare, nya arbetstillfällen och ökade skatteintäkter i sin kommun. I den här guiden tittar vi närmare på hur kommuner kan arbeta med upphandlingar för att både åstadkomma större nytta för medborgarna och ett bättre företagsklimat.

Som jag skrev i inledningen är det en i stort sett bra och välskriven guide. Den är på en bra nivå för att nå ut till målgruppen utan att för den delen vara helt ointressant för erfarna upphandlare. Frågan i rubriken till det här inlägget ska inte heller ses som retorisk eller aggressiv, utan här är jag genuint intresserad av ett svar. Det jag tänker på är en formulering om ”strategisk direktupphandling riktad mot lokala företag” (som jag också skrivit om tidigare på den gamla bloggen). Låt mig förklara närmare:

På sidan 12 i guiden, under rubriken Öppna upp för fler, mindre och lokala företag, kan man läsa följande:

Helt rätt! Det är ett stort problem att vi får få anbud i våra upphandlingar och att det därmed är svårt att säkerställa att man gjort den bästa affären. Det är också något som leder till att kostnaderna blir högre och det finns mycket riktigt mycket att vinna i både pengar och kvalitet på att få fler anbudsgivare i den offentliga upphandlingen. Därför blir jag förvånad när jag läser den här formuleringen tidigare i guiden, under rubriken Få koll på era köp på sidan 9:

Jag skulle säga att jag har förhållandevis bra koll på vår spend i Simrishamn – särskilt med tanke på att vi  inte har något dedikerat inköpsanalyssystem. Jag vet från vilka leverantörer vi handlar för över 586 907 kronor, jag vet inom vilka avtalsområden (så långt man nu kan veta detta utifrån en kommunal kontoplan från ekonomisystemet) vi handlar för över 586 907 kronor och jag vet hur fördelningen av dessa inköp ser ut internt i kommunen. Detta vet jag eftersom jag flera gånger om året tar ut rapporter från ekonomisystemet som visar detta. Inte en enda gång har jag tittat på ett avtalsområde och tänkt: Här handlar vi för mindre än 586 907 kronor, det här avtalet kan vi tilldela ett lokalt företag. Varför har jag inte gjort det? Jag ger några anledningar nedan.

Direktupphandlingsgränsen är inte kopplad till den potentiella nyttan med att göra en konkurrensutsättning: Sedan jag kom till Simrishamn har jag gjort många annonserade upphandlingar, en hel del under direktupphandlingsgränsen. Vi har annonserat direktupphandlingar där det i slutändan visat sig att en konkurrensutsättning gett endast en marginell eller ingen besparing alls. Vi har också annonserat direktupphandlingar där vi sänkt kostnaderna från ca 600 000 kronor under en 4-årsperiod till cirka 150 000 kronor under en fyraårsperiod. Oavsett de minskade kostnaderna innebär vårt annonserande av direktupphandlingar ett flertal saker – fler små leverantörer får möjlighet att lämna anbud, vi kan känna oss relativt säkra på att vi gjort den bästa affären (= fått ut så mycket som möjligt av skattekronorna) och vi blir mer transparenta mot våra kommunmedborgare. Att direkt vända sig till ett lokalt företag skulle, förutom att det skulle vara svårt att bevisa/veta att man gjort den bästa affären, innebära en överträdelse gentemot kommunallagen 2 kap. 3§: Kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för annat. Jag kan komma på flera sakliga skäl att tilldela ett kontrakt direkt till en leverantör utan annonsering (kontraktet är för litet för att det ska löna sig att lägga för mycket tid på det, leverantören har ensamrätt, det är oerhört brådskande), men att kontraktets värde understiger en monetär gräns (som dessutom ändras upp och ner med jämna mellanrum) i lagen om offentlig upphandling är inte ett av dessa.

Risken för korruption ökar: Om vi tillåter kontrakt värda flera 100 000 kronor att tilldelas direkt till lokala företag så ökar risken för att chefer tilldelar kontrakt till nära släktningar eller vänner. Om vi gör en annonserad upphandling och bara får in ett anbud från ett lokalt företag så har vi i alla fall kollat av marknaden – och cheferna kan känna sig trygga med att handla från de företag som ”sanktionerats” via upphandlingsavdelningen.

Konkurrensen begränsas: Som anges i guiden är dålig konkurrens ett av de största problemen för upphandlande myndigheter. Jag kan inte komma på något bättre sätt att begränsa konkurrensen än att hitta på en geografisk begränsning – ”företaget ska ligga inom kommungränsen” eller ”företaget ska ligga max 10 mil från Stortorget”. Med sämre konkurrens kommer sämre priser, och som jag skrev tidigare går det att spara mycket pengar även på mindre kontrakt. 586 907 kronor är heller ingen liten summa, i alla fall inte för en kommun i Simrishamns storlek. En besparing på 50 000 – 100 000 kronor på ett kontrakt värt 500 000 kronor ger stora effekter på en verksamhets budget. I slutändan är det pengar som kan användas till fler sjuksköterskor, lärare eller annan välfärdspersonal.

Marknaden begränsas: Kanske det omvända argumentet mot tidigare text om att konkurrensen begränsas. Ett företag som propagerar för att kommuner ska handla från sina lokala företag begränsar sin egen marknad, då andra kommuner rimligtvis också förväntas göra samma sak. Hur ska en duktig företagare i Simrishamn få möjlighet att utöka sin verksamhet till flera offentliga aktörer om alla kommuner bara handlar från sina egna lokala företag? Är det inte bättre att kommuner handlar från duktiga och prisvärda företag – oavsett var dessa befinner sig?

Sammanfattningsvis – enligt mig leder hela tanken med att ”använda direktupphandling strategiskt och därmed gynna det lokala näringslivet” bara till problem för upphandlare. Att skapa förväntningar från politiker om att vi ska slå knut på oss för att säkerställa att kontraktet går till ett företag som ligger på rätt sida kommungränsen, bara för att förbättra ett företagsklimat som till stor del baseras på huruvida vi handlar från de lokala företagen eller ej, för både tid och resurser bort från det som bör vara kärnan i upphandlarens arbete: Att hushålla med kommunens resurser, att få ut det mesta av varje skattekrona och att göra goda affärer.

Jag är fullt medveten om att detta bara är min egen åsikt, och att det också finns argument som kan göras för att gynna det lokala näringslivet (Trump håller på med något liknande i USA med sitt America First, och det verkar ju vara populisti… ehm, populärt). Det är bara det att jag tycker att det finns så många nackdelar förknippade med ett sådant tankesätt att de bra argumenten inte väger särskilt tungt.

Jag gör vad jag kan för att möjliggöra för små- och medelstora (lokala eller icke-lokala) företag att lämna offert i våra upphandlingar. Men jag kan inte se hur det skulle vara bra för kommunen att, som det anges i rapporten, ”gynna det lokala näringslivet, trots likabehandlingsprincipen”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *