Hur kan vi dra nytta av EU:s inre marknad?

En av de största fördelarna med att vara med i EU är att medlemslandet blir en del av det som kallas för ”EU:s inre marknad”. Den inre marknaden är tänkt att leda till ökad konkurrens, stordriftsfördelar, lägre priser och ett utökat utbud (av varor och tjänster). EU:s inre marknad innebär kortfattat att varor, tjänster, personer och kapital ska kunna röra sig utan att hindras av tullar, avgifter, diskriminering eller nationella krav. Känns det igen? Ja, upphandlingslagstiftningen finns till stor del till för att säkerställa att den inre marknaden fungerar som den ska när offentliga myndigheter ska köpa varor och tjänster.

På sikt talar väl den mesta ekonomiska teori för att lagstiftningen i medlemsländerna mer och mer kommer att harmoniseras för att underlätta rörelsen av varor och tjänster inom EU. Och på vissa sätt är det kanske bra? Sverige har relativt höga krav på till exempel kemikalieinnehåll i leksaker. Det är förstås bra att ställa höga krav, men om kraven skiljer sig alltför mycket från vad som är ”normen” i EU så kan det försvåra för företag att etablera sina produkter på den svenska marknaden – vilket på sikt leder till försämrad konkurrens och därmed sämre priser.

Ett annat hinder för effektiv konkurrens är att medlemsländer i stor utsträckning fortfarande skriver sina förfrågningsunderlag på sina egna språk. Det här borde rimligtvis förändras på sikt – genom att skriva förfrågningsunderlag på engelska så minskar man inträdesbarriärerna för utländska företag som vill etablera sig på den svenska marknaden. Trots det så förs det ingen större diskussion kring att cirka 99 % av alla förfrågningsunderlag (i alla fall av de som jag tittar på i samband med vår kommuns egna upphandlingar) är på svenska. Detta tror jag kommer förändras på sikt.

Men i det här inlägget tänkte jag inte ta ställning vare sig för lägre krav på kemikalieinnehåll i leksaker eller ökad konkurrens från utländska företag. Istället tänkte jag berätta om den enda gången som vi har annonserat ett förfrågningsunderlag på engelska (sen jag kom till kommunen). Det var när vi köpte en ”Mobile Library Bus” – eller, på ren svenska, en ”Biblioteksbuss”.

Jag skulle våga påstå att Simrishamn har en av Sveriges billigaste och, även om det ligger i betraktarnas öga, tjusigaste biblioteksbussar.

I samband med upphandlingen beslutade Kultur- och fritidsnämnden, till följd av dålig konkurrens på den inhemska marknaden, att kommunen även skulle undersöka och bearbeta marknaden utanför Sveriges gränser. Dåvarande bibliotekschefen och hennes anställda tog då kontakt med några europeiska leverantörer från bland annat Tyskland och Nordirland för att undersöka hur de ställde sig till att leverera till Sverige. Till vår (eller i alla fall min) förvåning såg inget av företagen några större problem med det – mycket till följd av de gemensamma villkoren som gäller på EU:s inre marknad.

Processen vidare gick till såhär:

1. Förfrågningsunderlaget och avtalet utformades helt på engelska och annonserades.
2. Företaget från Nordirland vann upphandlingen. Priset var väsentligt lägre än på den svenska marknaden och i slutändan användes ”bara” 1 750 000 kronor av de 2 000 000 kronor som budgeterats för anskaffandet av biblioteksbussen.
3. Företaget från Nordirland beställde chassit till bussen från underleverantören i Italien. För övrigt samma underleverantör som används av de svenska leverantörerna.
4. Biblioteksbussen byggdes om, designades och färdigställdes på Nordirland.
5. Enligt avtalet hade företaget som tillverkade biblioteksbussen ansvar för att säkerställa att den blev registrerad på den svenska marknaden. Detta fungerade, så vitt jag vet, utan problem.
6. Biblioteksbussen levererades i god tid och kunde tas i drift enligt plan.
7. Service och underhåll utförs av en svensk partner till det italienska företaget.

Om inte det är ett exempel på att den inre marknaden fungerar som den ska så vet jag inte vad som är det! En vara kan tillverkas i Italien, byggas om och designas i Nordirland och användas och servas i Sverige – utan nämnvärda problem.

Igår la Ystads Allehanda ut en artikel med rubriken ”Toppbetyg för bokbussen”. I enkätundersökningen som kommunen gjort landade det totala betygsnittet för hur nöjda medborgarna är på 3,8 av 4. ”Fantastiskt positivt för oss i byarna”, ”Jag blir glad bara jag ser den fina biblioteksbussen” och ”Biblioteksbussen är det bästa som finns här i byn” är några omdömen från medborgarna.

I Bilioteksbladet (http://biblioteksbladet.se/simrishamn-bytte-filialer-mot-biblioteksbuss/) kan ni läsa en trevlig artikel om bussen. Där står också lite mer om upphandlingen och varför nämnden tillslut bestämde sig för att titta på leverantörer utanför Sveriges gränser. Här gjordes det först efter att vi annonserat ett svenskt underlag på den inhemska marknaden men haft svårt att få fullgod konkurrens eller priser som motsvarade vår budget.

Diskussionspunkten för det här inlägget blir kanske följande: När ska vi börja dra nytta av konkurrensen på EU:s inre marknad fullt ut, och inte bara för att det är svårt att hitta en tillverkare i Sverige? Vad krävs i så fall för att vi ska kunna göra detta? Och är det ens önskvärt att i vissa fall sänka de höga krav som finns i Sverige på kemikalieinnehåll i leksaker, djurhållning och liknande om resultatet är att vi får bättre konkurrens, priser och villkor i våra upphandlingar?

En fråga så svår som någon att lösa. Men diskussionen bör i alla fall föras, tycker jag.